Elektronik

Det finns mikar som behöver förstärkning redan innan ljudet lämnar instrumentet. De kallas ofta felaktigt för aktiva mikar. Det är vanliga passiva mikar med lägre resistans för att bättre kunna återge instrumentets hela frekvensregister. Låg resistans ger låg output, därför måste signalen förstärkas med en förförstärkare (preamp) och det är den som är aktiv, inte miken. Ibland är den inbyggd i själva miken, ibland sitter den i kontrollutrymmet.

Detta ger både för- och nackdelar. Många tillverkare har preamps med inbyggd EQ, oftast bara bas och diskant, men ibland med en mellanregisterratt också. Aktiv elektronik kan alltså både förstärka och dämpa signalen, både med volym- och tonkontrollerna. Detta ger dig en bättre kontroll över ljudet. Dessutom är aktiva system mindre känsliga för störningar och därför tystare. Nackdelen är förstås att basen kräver ett batteri för att fungera och batterier tar alltid slut förr eller senare, ofta vid sämsta tänkbara tillfälle…

Passiv elektronik kan inte öka signalen, bara dämpa den. Oftast finns det bara en volym- och en tonkontroll. Tonkontrollen dämpar diskanten, den lägger inte till bas. När du vrider tonkontrollen moturs skickas signalen genom en kondensator. Kondensatorns värde bestämmer vid vilken frekvens dämpningen börjar. Värdet på kondensatorerna anges i mikrofarad (µF) och varierar mellan olika instrument. Jag brukar använda 0,022 - 0,047 µF för basar och 0,01 - 0,022 µF för gitarrer. En kondensator med högre värde tar bort mer diskant än en med lägre värde. Om tonkontrollen tar bort för mycket av tonen, byt till en kondning med lägre värde. En 0,022 µF-kondning i en P- eller J-bas tar bort den högsta diskanten (stränggnissel, brus och det metalliska anslagsljudet) men lämnar tillräckligt med kropp för att ljudet ska låta definierat och tränga igenom gitarrmattorna.

Passiv elektronik ger ett naturligt ljud. Den är enkelt uppbyggd och går därför sällan sönder. Nackdelen med den är att du inte kan öka signalstyrkan och inte heller kontrollera ljudet lika noggrant som med en aktiv krets. De vanligaste modifieringarna för den som föredrar passiv elektronik är serie/parallellkoppling och fasvändning. Med hjälp av en lödkolv och några switchar kan man skapa flera olika ljud ur ett instrument.

De flesta mikar (t.ex. på en Jazzbas) är parallellkopplade, vilket gör att resistansen minskar när båda är inkopplade. Seriekoppling innebär enkelt uttryckt att signalen från den ena miken går igenom den andra. Det gör att resistansen ökar, vilket leder till mer output och ett middigare ljud, eftersom diskanten minskar med ökad resistans. De två mikarna blir helt enkelt en bred humbucker. Fasvändning innebär att signalen från de två mikarna spegelvänds. Vissa frekvenser tar då ut varandra och resultatet blir ett nasalt ljud som en del gillar. Det fungerar bäst på gitarr eftersom basfrekvenserna känns mer nödvändiga på en bas…

Ett område där det ofta fuskas är skärmningen. Enkelt uttryckt handlar det om att stänga in elektroniken i en "låda" som hindrar elektromagnetisk störning från att komma åt den. Det görs enklast genom att klä elektronikutrymmet med folie eller måla det med skärmfärg (en elektriskt ledande färg som finns på bl.a. ELFA). Skärmningen ska sedan anslutas till jord. Om du har passiv elektronik är det viktigt att vara noga med detta, annars kommer det att brusa och brumma när du står nära lysrör, datorskärmar eller transformatorer, t.ex. de som finns i din förstärkare...
Många billiga (och en del dyra!) instrument har bara en sladd från stallet till jord, som gör att instrumentet slutar brumma när du håller i strängarna. Detta kan leda till att du får stötar om du kommer i kontakt med t.ex. en sångmik medan du spelar.
För att citera Rick Turner, guru och pionjär i basbyggarbranschen: "Too much shielding is probably just enough!"